Självspilling

På andra sidan älven, några hundra meter nedströms mitt Å, reser sig älvbanken ett tiotal meter över vattenytan. Marken består av mosand, granarna och björkarna klänger sig fast, man ser att dom en dag kommer falla ner i vattnet. Lägger man till med ekan där kan man ta sig upp på en platå som vilar cirka två meter bred innan slänten börjar. Det är från här ni skall börja gå för att finna den första platsen längs älven som jag tycker är värd att berätta om. Vegetationen är orörd, måhända det i princip under århundraden. Om fler människor hade vandrat här skulle skogen inte vara oframkomlig, men det vi söker ska inte vara lätt att finna, det var nog själva tanken när platsen valdes.

 I Sverige rådde det mosaisk lagstiftning fram till tidigt 1900-tal. Lagen var alltså baserad på de 10 budorden. ”Du skall icke döda” gällde i lika hög grad det egna livet. Det var klätt i skam att med vilja spilla sitt liv, självmord kallades således också för självspilling. Mördare skulle straffas, oavsett vilket liv som blivit bragd av daga. Ur rättskiparnas och prästerskapets synvinkel förstår man det problematiska med att bestraffa en redan död människa. Om man, som dåtidens samhällsbärare, var övertygad om att själv återuppstå på den yttersta dagen så skulle det givetvis kunna avhålla personer från att bryta mot det sjätte budordet om man straffade kvarlevorna. Så. i brist på själ brändes kroppen och grävdes ner, inte begravdes, på galgbacken. Det fanns dock förmildrande omständigheter även för självmördare. Om personen varit från sina sinnen kunde kroppen få begravas under en “Stilla begravning”, utan präst och klockringning. Denna form av begravningen gällde även odöpta barn. Det något godtyckliga i bestraffning kunde även ta sig form av begravning på kyrkogården men borta från ättegraven och på nordsidan, kyrkogårdens dåliga sida. På det hela taget kan man förstå det bekymmersamma i att bereda plats åt och genomföra ritualer enbart för självmördare. Som gammal dödgrävare kan jag förstå det. Uppfinnelserikedomen var på den tiden lika stor som vidskepelsen så en elegant lösning var att inte låta självmördarna grävas ner i vigd jord över huvud taget.

Nu är vi tillbaka på vår plats längs älven, några hundra meter nedströms från Rältaån. När ni strövar där och är observanta finner ni en grop, tre gånger tre meter stor, en meter djup och bevuxen med 4 tallar. Det är Järpens grav. Det här är platsen där den sista personen från bygden som dog för egen hand och inte fick vila i vigd jord ligger. Året var 1826. Jag vet inte om personen som vilar där bar namnet Järpen. Inte heller om vem hon eller han var, om vad som ledde denne till att ta sitt eget liv. Jag tänker ta reda på det men för nu nöjer jag mig med vetskapen att alldeles bredvid mitt hem finns det historia bokstavligen begravd.

Strövar ni sedan vidare kommer ni stöta på Svartån, den har sin alldeles egna berättelse och betydelse för socknarna Rälta och Djura. Mina barn har alltid funnit den skrämmande och inte velat ro in i den på grund av rädsla för de väsen som sannolikt lever där. Dom kanske har mer rätt än jag anat. Jag å andra sidan, jag skulle vilja gifta mig där, sittandes i min och min kvinnas eka.